att livet skulle ta en ändning åt det bättre hållet... Men tyvärr går det fortfarande nerför...
Va längesen jag blogga... Har tänkt på det så många gånger, men orken och tiden räcker inte till.. Satte mig o läste mina tidigare inlägg... Ja mådde verkligen skit... Det mest ledsamma är att jag gör det än förutom att jag numera håller på att tappa fotfästet helt... Tror det är den dubbelhäftande tejpen under fötterna som gör att jag ännu står upp...

Mycket har ändå hänt sen sist. Vi har fått en underbar liten solstråle till dotter som nu är dryga 6mån. Hon föddes en morgon i dec med planerat kejsarsnitt.. Ett snitt jag så inihelvete mycket längtade efter så min jävla hyperemesis skulle gå över. Visst visste jag att jag skulle ha ont... Men inte vilket helvete jag skulle få genomlida därefter... Dotter föddes frisk och välutvecklad. Snittet i sig gick jättebra...
Mitt psyke som va totalt raserat gjorde att jag ville hem redan dagen efter då ja kände mig instängd i "garderoben" vi fick som rum... Jag Var uppe och gick några timmar efter snittet så de tyckte att de va ok att jag for hem dgen efter.. Julen kom, tiden gick, men så kände jag att jag fick mer o mer ont i magen och hade värdlens knöl över snittet... Dotterns bm tog kontakt med gyn och jag fick en akuttid in. Där inne efter diverse prover och ultraljud konstaterades det att jag hade vätska i buken... Dom gjorde ett nytt snitt på några cm och började pressa ut vätskan som fanns där... Runt en liter fick dom ut.. Nu skulle det äntligen släppa och kroppen skulle snällt ta hand om resten själv..
Ja just jävlar.. Med min tur?! Kan säga att de gick inge vidare...
Dagen efter på kvällen började det ömma mer o mer och magen blev rödare och rödare. På natten fick jag feber. Som tur va så sov stora dottern hos mig så hon fick springa o väcka A som kom med vatten och febernedsättande... De hjälpte inte... Ja visste knappt vart jag var.. På morgonen fick jag ringa syster. Hon körde mig till akuten... Kom in på en gång då jag drog upp tröjan och visa hur det såg ut. Det röda hade spritt sig från snittet nästan upp till naveln och halva magen var som en ballong... Akutläkare o sköterska kom. Prover togs och dubbla antibiotikakurer sattes in...
Det öppnades upp mer och dom pressade ut ännu mer västka. Smärta som var på magen går inte att beskriva i ord. Ja kunde inte ens ha tyget på kläderna gå emot för att de gjorde så jävla ont... O där va dom med sina händer o tryckte allt va dom kunde...
Sen två dagar senare var jag på vc och skulle byta det dom stoppat in i snittet som skulle suga upp... Hon hänvisa in till gyn och ännu en resa gjordes.. Fler ultraljud, dom hitta mer vätska. Inget mer gick atttrycka ut även om dom var flera styckten som försökte. Flera gånger under besöken höll jag på att tuppa av för att det gjorde så jävla ont... Ingen bedövning lades för den skulle ändå inte hjälpa... Domen blev stafylockocker... Dom kom när de la snittet första vändan efter att dom upptäckt vätska i buken....
Den smärtan jag upplevde då har jag aldrig upplevt o hoppas innerligt att jag aldrig behöver uppleva den igen...
6gånger blev det in på gyn. varannan dag rättare sagt. Sista gången sa jag ifrån. Ja va så ledsen o hade så ont så dom fick inte röra mig nån mer gång om jag inte blev sövd.. Då besluta dom att kroppen skulle få försöka läka det själv men det kunde ta tid... Och ev operation kunde bli möjlig senare.. 3 antibiotikakurwe och en jäkla massa smärtstillande så gick det sakta tillbaka åt rätt håll..
Jag kämpade på o grät här hemma... 3 barn och ett hushåll o ta hand om medans A hade jobbet o sköta..
Ska jag va helt ärligt så minns jag inte så mycket mer sen just den perioden....
Gick in i mig själv igen... Grät jämt, panikångestattackerna börja o depressionen var ett faktum...

Så de va den historien...
Nu kämpar jag med att komma på fötter.... Har bett om hjälp så många gånger. gråtit så jävla många tårar så ni anar inte. Ja tar en dag i taget. Försöker verkligen. Kanske har njutit av min mammaledighet och vår nya dooter MAX 2 dagar sen hon kom. Om ens det. Ja hinner inte, ja orkar inte.. Jag mår bara så jävla piss. Den lilla orken som finns behöver hon och hennes två syskon. Det är dom jag kämpar för, dom jag lever för...

Nu måste jag hitta ett jobb.. Ja kommer inte hinna njuta av lillans tid innan ja ska jobba. AF har tvingat mig att hitta nått före 1sep annars blir jag nollad i inkomst i 14mån.. Det betyder att vi skulle gå under här hemma och till slut inte kunna bo kvar. Risken är väl stor att dom stora då får bo hos pappa..

Ibland undrar jag va fan ja skulle bli född till det här skitlivet för... VIsst jag älskar mina barn och det är det enda ingen nånsin kommer att kunna ta ifrån mig. Folk kan snacka hur jävla mycket skit bakom min rygg dom vill, dom kan slå på mig o dom kan spotta på mig men ingen kommer nånsin kunna ta kärleken för mina barn...

Fuderar så många gånger på om dom faktiskt skulle må bättre hos pappa o slippa mig eftersom jag inte verkar komma ur min depression...
Jag vet ärligt inte hur ja ska komma på fötter igen...
Möten hit o dit varenda jävla vecka. Hemmet ska skötas 24/7 o barnen tar såklart mycket av tiden... Bvctider hit o dit o alla andra jävla måsten, möten o telesamtal... Ja orkar verkligen inte...
Ni kanske tycker jag ger upp om barnen skulle va hos pappa... Ja kanske det.. Men när man inte ser nån vändning på livet så kanske det vore det bästa trots allt...
Ja måste hitta jobb, ja måste orka för barnens skull... Men tårarna bara sprutar...

Ja ser ut som en vit fet jävla ko... Alla säger... Ut o rör på dig då så du går ner... Ja har ingen ork... De finns verkligen ingen.. Då klarar ja inte lillan resten av dagen... Ja får välja mina stunder de går.. Oftast går de inte..
Tänderna är skräp. två hyperemesisgraviditeter o cola har gjort sitt.. Ja ler inte längre.. Jo om jag är bara med mina barn... Dom älskar sin mamma för den hon är oavsett hur jag ser ut...
Jag vill inte gå ut. Ja skäms i se ut såhär... Ja vill inte visa mig bland folk.
Dock HATAR jag den här jävla lyan efter allt som hänt... Ja trovs inte. Väggarna kryper närmre o närmre. Känns som jag sitter i ett fängelse.. Ett fängelse jag aldrig kommer att bli fri ifrån...

Jo, när dom tvingar mig ut i arbete. Ja fick aldrig chansen o njuta av min lilla tös.. Kanske hiner jag när hon växer upp men just nu känns det som hjärtat går i tusen bitar...

Jag är så jävla trött på alla egoistiska människor i världen. Såna jävla as utan förståelse... Ja jag är trött på de mesta nu

Antar att du som läser de här tycker att jag är världens gnällfitta.. Varsågod o tyck detS! Gör ig inte ett skit. För Du har läst så här långt enbart isf för att du är så inihelvete jävla nyfiken o inget annat!!!
Gnäller jag?! Ge fan i o läs.. Nånstans måste jag häva ur mig för nu har bägarn runnit över och ja vet inte vad jag ska göra....

Thats It

Sakta men säkert mer o mer under. Fast egentligen går de nog jäkligt fort ?
Är så otroligt slut både fysiskt o psykiskt. Dagar o nätter känns som veckor. Magen spänner o gör ont, svårt o gå på dass, kissar fan hela tiden dygnet runt men ingen uvi. Ont i huvet, ont i käften, förstoppad, sammandragningar från hell, känns som jag har en fotboll mellan benen som trycker på o vill ut. Kan inte sova, kryper som mask i hela kroppen, hjärnan går på högvarv. Möten hit o möten dit. Passa en jävla massa tider. Illamående o kräks e numera vardag.
Känner mig yberstressad o kan inte slappna av ett skit. Ångesten bor mer eller mindre här nu på heltid. Hemmet ser ut som kriget, tvätten växer o fler o fler dammråttor får vi som husdjur.
Tassa på tå vissa stunder här hemma för att man verkligen inte orkar ett utbrott. Gömmer sig i duschen o störtlipar så ingen behöver se o ifrågasätta. Orka förklara lixom?!
Nä jag är så jävla slut nu o de känns som om de fasen inte finns nån ljusning heller. Allt bara går längre o längre ner o de bara maler på.
Nä ja önskar så att jag kunde få sova o vakna när allt är över, iaf drastiskt mycket bättre....

Är ju alltid lika spännande... Eller inte...
Nämen mår du illa än?! Ja ja förstår att det är jobbigt?!
*grrrrr*
Hon skulle iaf prata med läkaren om sjukskrivning tiden ut. Iaf nått bra...
Äggvita visa de sig så nu väntas svar från labb om det kan va uvi eller hf.. Fattas ju bara de med nu...
Är i v34 o vågen visar +3kg... Dock hade sfmåttet ökat 6cm!!!? På en månad ?
Inte konstigt att den är som en sten. I den här takten lär dom ju inte behöva snitta iaf för ja lär explodera innan dom behagar o ta ut den ?
Nä nu får de fasen räcka för den här gången....

Bråkar med FK oxå som vanligt. Idag hette de att dom inte fått in läkarintyg men ja förklara att de ligger på mina sidor.. O ojsan de gjorde dom ju visst?! Väntar lixom pengar o beslut sen 11sep ?

Nu lägga sig o vila o förbereda krafterna för möte ang J med kommunen *suck*

jäkla massa när man går hemma iaf... Helvetes jävlar va jag saknar jobbet.. Ligger till o med o rabblar ralfärger ibland för o ha nått o göra :(

E så less på att hgn tagit över livet så himla mycket och att hemmet är som ett fängelse eftersom det är hgn som styr mest hela dagarna om vad man kan göra o inte...
Less på o höra att det inte är så lång tid kvar.. Nä.. för många är det nog inte det.. Men för mig är det en hel evighet.. Är så otroligt tacksam för gruppen jag fann dennagraviditet med samma som jag. Som faktiskt förstår vilka psykbryt man får, att man e så less å o kräkas, hur jäkla ont de gör och att man inte orkar....
Timmarna känns som dagarn o dagarna känns som veckor. De känns som om man aldrig kommer ifrån eländet..
Är så less på alla som säger att man ska ligga i sängen o äta kex innan man går upp, äta ingerfära, små äta osv osv osv... Hg är inget man väljer... Tyvärr... Men en dag kommer ja nog häva ur mig ett o annat. Att jämföra en hggraviditet är som att va magsjuk i ja.. Typ 8-9mån beroende på när den bryter ut. Och trots att du är magsjuk måste du ändå åka ut på möten, hämta och lämna barn, åka i panik o leta eter sonen, handla, köra folk, försöka va social, städa, tvätta osv osv osv osv...
Ja testa en gång ska ni få se hur mycket man orkar när man har maginfluensa .Börja med att storstäda hemmet mitt i alla spyor, sen åker ni upp och handlar en massa för man måste ju faktiskt äta trots att man kräks....
Näfy fan för de här... Jag VILL INTE längre. O jag orkar fan inte :(

Rättegången är ju som sagt innan gjord. Va inge kul alls o se aset sitta där men han va ju iaf några meter ifrån tack o lov... Illamående och ilska, gråten kom vare sig jag ville eller inte när sonen och den där natten kom på tal. Vidriga as :@
Domen har iaf kommit. 6mån, 3års utvisning... Helt sjukt enligt mig efter allt han har ställt till med... Över 25sidor kom det hem med elände ha har gjort o så blev inte straffet högre... Md tanke på hur många personer han har skadat både psykiskt och fysiskt så vore de bästa att han kom 3m under jord och aldrig visade sig igen...

Nu börjar de med ännu mera möten... Ja som så gärna ville börja må bra o börja foccusera på fl men de skiter sig med stormsteg...
Imorrn är det möte med kommunen.. Nästa vecka är det extrainsatt möte på BUP med nån ny... Sen är de skolmöten, kss osv osv osv... Men jag har ju inget va eftersom ja måste kämpa för min älskade pojke trots att min ork är slut...

Oftast ligger ja mest o är ledsen... Känner inte så mycket glädje längre.. Hmm... Nä typ ingenting alls längre... Ja försöker bara överleva dan... Orka med de som måste göras... Räckte o ta en promenad till bussen o hämta E idag o komma hem så hängde ja på toa igen... O nu är orken sämre än sämst så nu blir ja liggandes.. igen...

Blä va less ja e.. o tycker du ja gnäller så behöver du inte läsaa....

Nu får ja ta hand om E som ligger i badet o vill upp....

Hojt

fet text inte orkar mer... Vem ska då göra allt? Är så fruktansvärt slut i både kropp o psyke så ja finner inga ord längre. Allt som kommit ner i magen idag har snällt kommit upp igen ?
Känns nästintill omänskligt o behöva gå igenom allt som är just nu...
Skulle vilja ha lite av min gamla ork o energi tillbaka för ja står inte ut.
Äre in J o skolan så äre bup, stridat med af o nu jävlas FK. Huvudvärk o kräkningar o orken ligger på minus.
Sånt jävla dåligt samvete med att ja inte orkar åka iväg o hitta på nått med J heller nu när det är lov ?

Nä usch nu är bristningsgränsen nådd med råge ?

man verkligen lära sig genom åren... Många bra saker får man uppleva men tyvärr även många mindre bra... När dock dom mindre bra, eller rent utsagt helvetiska sakerna kommer lite för ofta o väger bra mycket tyngre än dom bra så rinner till slut bägaren över och man vet inte riktigt i vilken riktning man ska vända sig...
Känner att det är där jag står nu och har tyvärr gjort ett tag. Man försöker kämpa o kämpa o kämpa men hur man än gör så kommer det ett riktigt bakslag som sänker en fortare än en sten i vatten...

Många har kommit och gått under livets gång. Finns några man saknar extra mycket o några som man är glad över att ha valt bart o livet. Dock just nu.. De senaste åren när livet började bli mer o mer kämpigt med allt som hänt i våra liv så har folk flytt... Vet att mycket beror på mig också då jag inte orkat höra av mig som förr även om ja velat o speciellt nu när det både är hg-grav o alla bekymmer med J...
Vissa dagar.. ja dom flesta faktiskt.. önskar jag att jag vore nedsövd så ja slapp...
Önskar bara att man kunde få ha några bra dagar. Helt utan illamående och kräkningar. Helt utan smärta. Helt utan oro för hur skolan går.. om dom ska ringa eller inte... Slippa alla måstemöten.. slippa behöva ringa o tjata o bestrida titt som tätt... Tänk om man bara kunde få lite lugn o ro... Bara ett tag o kunna ladda batterierna lite.. För som det är nu hinns de ju aldrig med...
Nätterna är fruktansvärda... Ligger vaken i timmar... Illamåendet är kaos men bara att härda ut, tankarna far runt som en tornardo i huvudet o tårarna bara rinner o bränner innanför ögonlocken...
Brukar ofta fundera på vad det är för ont jag gjort som måste prövas om o om igen.. Visst jag är inte guds bästa barn men nån gång borde de fan lugna ner sig... Nu går de år ut o år in o skiten bara fortsätter.. Prövningar i all sin ära absolut, men de får va bra nu.. De lixom räcker nu...
Undrar vad som skulle hända om man bara gav fan i allt... Göra som många andra o låta andra göra allt åt en... Jösses... Vikket kaos :O

Talat med BUP både igår o idag.. Suttit i skolmöte i 1,5h idag o de känns verkligen... Nu får vi se va som kommer att hända o ja ser fram emot nästa möte då BUP ska infinna sig.. Ändå skönt o ha dom i ryggen nu när det är som det är...

Väntar på diverse besked nu också... Inget vi kan påverka för stunden men ska bli skönt när beskeden börjar trilla in.. när de nu blir...
Har endel möten inplanerat före fl och hoppas på att hinna så mycket som möjligt innan liten kommer... Får se sen när det går o börja varva ner igen o ta tag i sig själv... Den tiden kanske kommer... Men när de vet ja inte just nu...

Trött på mitt hem.. Så jäkla less på o va här dag ut o dag in... Men valen är ju inte så stora när kräkningarna o tröttheten just nu bestämmer... Saknar kontaktnätet man hade innan men eftersom orken är så himla långt borta nu så får ja ta igen det sen när ja helt enkelt mår lite bättre... En dag  itaget säger ju folk... Ja.. Just i skrivande stund är de nog så för att orka kämpa...
Saknar alla mina planeringar ja hade förut.. Nu kan ja inte planera ett skit... Ibland om ja bestämt något till dagen efter kan ju till o med de krascha... nä som sagt. en dag i taget med hg är ändå knappt vad jag klarar av...

vill bara så gärna må bättre o bli gamla vanliga Kat igen....

i andras ögon är säkerligen långt ifrån normal och perfekt... Men i mina ögon, i hans älskade mammas ögon är han så otroligt underbar som man någonsin kan bli. MIN älskade pojke... Som lider något så fruktansvärt som många har svårt att förstå..
Min älskade J har jättesvårt att öppna upp sig när det är någonting och speciellt när det är något som är jobbigt. Skulle tro att dom fletanr igen de att de kan va svårt o prata när något är tufft och att man inte vill lasta andra...
När min son gick i andra klass gick jag på utvecklingssamtal som alla andra förälrar gör. Glad och pirrig för vad fröken hade att berätta... När vi väl kom dit och fröken berätta om en väldigt arg och ledsen kille som kastade saker, rev sönder böcker, la sig under bänken och gallskrek osv var jag tvungen att fråga om det verkligen var min pojk hon pratade om. Den sidan av honom hade jag aldrig sett... Chockad o fundersam försökte jag prata med honom men fick aldrig några riktigt svar...
Skolan fortsatte att vara en jobbig tid. Även hemma började jag märka förändringar... Han slöt sig mer o mer o ville inte följa med bort så ofta. Han trivdes ensam...
Så en dag när det gick emot honom här hemma blev han helt tokig. Det lixom svartna för honom och han fick sitt första utbrott där han skrek o slog att han inte ville leva mer. Att han va helt värdelös, att han inte fatta något, att alla hatade honom och tykte att han va tjock... Att jag inte ville ha honom och hur mycket han bara ville dö dö dö...
Jag blev helt ställd... Aldrig hade jag varken sett eller hört tendenser till det här tidigare. Men nu va det ett faktum...
Drygt en vecka senare var det dags för nästa utbrott... Han försökte kväva sig och ville skära halsen av sig för han orkade verkligen inte leva mer... En kille som inte ens var 9år fyllda?! Va i helvete hade hänt?
Skolan ringde ofta och berätta att han skrek o kasta saker o att dom satte honom i korriodoren då han skrämde dom andra barnen med sina utbrott (dock ej så kraftiga som jag sett här hemma)
Det slutade med en anmälan till socialen och en utredning påbörjades...
Ingenting fanns att anmärka och utredningen lades ner.. Skolan bestämde att situationen var ohållbar och kom fram till att det bästa för min son var att byta skola.
Sagt o gjort. Han hamnade i en skola närmre hemmet... I en mindre grupp med 7-8 elever... Vilket fungerade en aning bättre... Under den här tiden gick vi på utredning hos BUP och han diagnotiserades med ADD, Trotssyndrom, depression ch specifik motorisk utveklingsstörning... Medicinering påbörjades och samtal hos bp blev inplanerade med jämna mellanrum... Sonens aggressionsutbrott blev betydligt mindre. Jag gick en utbildning på bup o lärde mig olika strategier om hur man skulle göra och inte göra i olika fall vilket skulle komma att bli en enorm betydelse..

Problemet är att ingen kommer min son nära.. Han öppnarsig inte för någon. Jag har lyckats ytterst lite några få gånger men lågt ifrån vad som skulle behövas...  Nu efter sommarlovet beslutades det att lillla gruppen han gick i skulle tas bort ochatt barnen som gick där skulle slussas ut i sina respektive klasser igen... Sagt o gjort. Sonen börja i sin gamla klass...
Utbrotten kom tillbaka. Han sluter sig ännu mer nu än förut.. Nu har utbrotten dessutom resulterat i aggressionsutbrott ordenligt o han har väl möbler i ett av skolans rum 2ggr denna veckan, samt att han stack 1 dag från skolan i veckan i ren frustration...
Dragit från skolan har han gjort förut. Dom har inga resurser för att leta efter honom så dom ringer mig som ligger hemma nu sjukskriven med hg... Dom vet inte vad dom ska göra längre... Ja vet inte heller....
Den killen dom har i skolan, han har jag inte hemma... Så jag vet att det är något i skolam som hänt/händer...

Igår fick jag ur honom att han tycker att det är väldigt mycket barn i klassen och livat. Sen innan vet jag att han är mobbad för att han är klumig, knäpp och tjock... O skolan verkar iaf inte göra tillräckligt mot de elever som håller på...
Jag vet att en av killarna som är jävliga mot min son har varit det sen första klass. Sonen har berättat förr om honom men nu får vi ju honom inte att prata alls så..
Igår kväll fick jag ett samtal... Ett samtal som gorde så ont så jag har legat vaken halva natten och tårarna har aldrig velat ta slut..
Några ungar är så himla elaka mot sonen än (vilket jag misstänkt) kastar saker på/mot honom, viskar fula ord på lektionerna, mobbar honom på rasterna osv...

Så nu är det en jävligt arg mamma som kommer ta tag i skolan på måndag. är det inte dom som ser till att dom här ungarna flyttas på eller gör något på något annat sätt så tar jag tag i det själv. För nu har bägarn runnit över för längesen. Jag SKITER FULLSTÄNDIGT i vilka deras föräldrar är för eftersom dom inte gjort något åt sin unge på minst 5 år så antar jag att dom fullständigt skiter i honom... Men jag skiter INTE i min!!!
Jag vägrar se min son må såhär dåligt. Höra honom gråta o verkligen höra hur ont de gör.. Se att han så gärna vill prata men att det inte kommer ur hans mun...
Nä, nu är det dags att det rumlas runt i skolan annars är det jag som både anmäler barn, skola och går till media för INGEN är värd att utsättas de min son går igenom just nu...

Mycket har hänt inom hans liv dom senaste åren... ena saken efter den andra... Men efter hemfridsbrottet vi hade är han som förbytt.. De märks så otroligt väl att det påverkat honom negativt och han är så himla otrygg här hemma... De gör så ont i att inte hitta ett annat ställe att bo på än även om vi gjort vad vi kan här emma för att han ska känna sig tryggare.. Nu vet han också om att det är på sluttampen och att aset väntar på straff efter diverse rättegångar som precis ägt rum...

Jag ligger vaken på nätterna. Gråter tills de inte finns några tårar kvar. Känner mig så jävla misslyckd. Jag vet inte vart jag ska vända mig längre. De gör så ont o se minälskade pojke må så dåligt.
Jag är trött, kroppen är helt slut, Så fruktansvärt ont i sidan/ryggen, kräks o psyket sviktar...
Men det är inget jämfört med hur pojken mår...

Här står jag ensam... Som världens sämsta mamma o vet varken ut eller in längre....

vecka :/ o vi har bara kommit halvvägs *suck*
Psyket börjar svikta ordentligt nu.. Ångestenn kommer mer o mer o nu oftare på dagtid o inte bara nattetid...
Har så jävla ont i sidan så ibland vet ja inte vart jag ska ta vägen... När ja kräks sprutar årarna för de gör så jävla ont o släpper verkar de inte heller vilja göra... men men.. Är väl bara att härda ut...

I lördags blev det en heldag i soffan o må skit medans barnen va hos pappa o gubben jobba...
Söndagen bestod av en tur till Örebro för att kika in Marieberg o Ikea... Blev allt endel skojiga o behövliga inköp. Sen tog vi med oss tösen på vägen hem så hennes far slapp köra. Men nu vet jag ju hur de blir med bakslagen dagarn efter så fort ja gör nått...
I måndas höll ja på o krypa ur skinnet eftersom v hade en stundande rättegång igår.. Blev o rensa förrådet o ja..som sagt de blir bakslag direkt... Men kunde verkligen inte bara sitta.. Va blandad ångest, nervositet, adrenalin o illamående som blandades den dagen...

Igår va det då dags för rättegång för hemfridsbrottet som skedde i påskas... Vikket jävla skämt till person som stod åtalad *arg* Ljög alla rätt upp i ansiktet o de lät ju som de va så synd om honom... Hoppas innerligt han lämnar Sveige för gott o aldrig nånsin sätter sin fot i närheten igen... Ja bört ihop totalt när de började pratas om sonen men ja kämpa på o fortsatte o berätta... Så nu får vi se vad som händer framöver Han har ju x antal åtal kvar som ska gås igenom nu inom närmsta tiden...
Känns iaf jävligt skönt nu att det är överstökat.

Idag ringde Js skola... IGEN?!! Han va arg o hade dragit... När Lilli hittat honom tog jag över o han va så himla ledsen. De gör så jäkla ont i mig o se honom må så himla dåligt o inte veta vad jag ska göra. Men sa till i skolan idag att nu är det rektorn som skall tas tag i men hon va ju tyvärr inte anträffbar på hela veckan fick jag till svar. Nä men då tar jag det nästa vecka för såhär får de fan ite gå till!!!!!

Önskar så att mardrömmen bara kunde ta slut. Få njuta lite av sista tiden som gravid innan bebis kommer. Få lite lugn o ro o att skolan kunde lyssna o förstå problemen.. Få lite lugnt hemma o få orken tillbaka så hemmet slipper se ut som en krigzon jämt...
Men önskar kan man ju....